punktslut.

NY SIDA
http://spegeltillbaks.blogg.se/
http://spegeltillbaks.blogg.se/

alltid är det något...

Jag är trött på att blogger strular tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, fyra veckor i månaden, tolv månader på året. Helt enkelt, jag är trött på att det alltid är något som inte fungerar här. Som tur är finns det en uppsjö av andra ställen att skapa en liten töntig blogg på, så jag bygger upp något annat, något nytt.

"Vad du än gör, snälla ta inte livet på allt för stort allvar"

Jag behöver en daglig dos av: B.O.B, kaffe, te, glada miner, mitt rum, deodorant, god mat, Avatar-citat
Jag är arg på: Självhat, all typ av sjukdom och misär, förstörda barndomar, trasiga själar, obesvarade mail, uppgiften i samhällskunskap som är för svår, bråk
Jag skulle inte klara mig utan: mamma, pappa, farmor, farbror, morbror, faster, moster, kusin, syssling, bästisar, musik, katterna, gymmet, gurkvatten, Kapten Röd, Tingeling,

Jag längtar efter: Kusin i mosters gravidmage, secondhand-rundan imon, sena nätter och ljusa mornar i trädgården, Afrika, ny spännande praktikplats, kroppskonst
Jag är tacksam för: Allt som står ovan, svackor och nergångar som stärker mig, att Gud gav mig livet och varje dag planerar mitt liv, min felfria(jag intalar mig) och hittills helt fungerande och friska kropp, betyget C på medicinprovet, tecknat, lägenheten mamma har i första hand nu(äntligen) och pappas place är underbart,
Övriga saker jag älskar: Mattias Klum, Avatar, min praktik, jordgubbar, korta strumpor, lunchraster i solen, ljusa tider, mormor i himlen, matematik(numera), att håret växer ut när man klippt av det, pyssel, den ständiga utvecklingen och pågående personliga processen, hästar(speciellt Apache), bekväma kläder, cykeln

Pillret kallas atarax och krabaten kallas, jag

Tre stycken halvfärdiga inlägg i Utkast och ännu ett påbörjat får det att krypa i kroppen. Idag är en sådan dag jag bara skulle kunna sitta här på balkongen och skriva och låta timmarna gå. Mitt jag inom mig, som för tillfället av någon anledning är en fluffig lila fyrbent krabat, är tillfreds och hög på naturliga tillsatser. Det är en stormig period just nu, på både gott och ont. Något säger mig att jag är i uppvaknings-stadiet efter vinterdvalan, att det är därför jag känner och tänker så mycket. Jag försöker verkligen helhjärtat att fokusera på mitt jag, den lila färgade krabaten. Jag anstränger mig för att urskilja just min röst, för att veta vad det är jag tänker, känner, vill och drömmer om. Varför jag inte kan sitta kvar här och bara skriva är för att det inte gör någon nytta. För mig gör det det, men det spelar tyvärr inte alltid så stor roll. Hälsan och att må bra är visserligen prio #1, men det är svårt. Jag tycker mig alltid bli undanknuffad av livet, som tydligen alltid är så himla viktigt. Alla naturliga måsten, så som att gå i skolan, få en utbildning, söka jobb och ständigt ta sig framåt är absolut något som spelar väldigt stor roll och har en stor betydelse. Detta är något man förväntas syssla med 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året ungefär, men för mig är att leva livet någonting helt annat. Det är extremt ångestframkallande att inse att jag tycker denna utspikade framtid verkar vara ett förväntat måste.

Ehm... skräp. Allting känns väldigt... skräpigt. Idag, bara idag, en sista dag. I morgon skärper jag mig. Igår svalde jag förresten ett vitt litet piller, för att kunna andas. Det lilla pillret trillar neråt, på så sätt att det blir nerknuffat av ljudvågor längs mitt svalg, för att nå mitt lila fyrbenta jag. Jag ser framför mig hur den stora munnen på den lilla krabaten, jag, sväljer pillret och blir alldeles ljusrosa. Lugn. Jag blir lugn då.
Tanken var att jag nu skulle ha skrivit om händelsen som förändrade och förbättrade precis allting. Det var sent i lördag förmiddags det hände. Därför var jag hög på naturliga tillsatser och fortfarande är.
     Jag ska bada sen. Först ska jag städa och dricka mer kaffe. Vad jag ska göra efter det spelar ingen roll. Varför jag inte kan sitta kvar i den här blåsten på balkongen som sagt, är för att jag tydligen måste göra något som kallas studera. Det är en aktivitet som oftast är ångestframkallande för det lilla lila fluffet där inne. Ofta går krabaten, jag, på två ben, men när stinkbomben sipprar är det i panik på alla fyra jag förvirrat springer omkring i halsgropen.

Flum-Flux-Fly-Sfär
hejdå.

Det kommer aldrig va över för mig, Hellström Håkan

Lägenheten är stor och ljus. I vardagsrummet samlar den inbyggda kakelugnen damm, för jag får inte elda när jag är ensam. Intill soffan, en förvaringslåda i läder att sitta på, lutat mot elementet står två vagnshjul i behandlat trä. Av dem ska min far göra en lampa eller ett bord någon gång. När jag invirad i pläden nästan slumrade till på golvet flög en fluga vid mitt öra och väckte mig med sitt surr. Regnet hördes mot plåttaket redan när jag vaknade och jag lyssnade till det när jag läste läxan i badet. Det var sol en timma eller två, men nu är det mulet igen.
Jag har helt glömt bort diskmaskinen som varit klar alldeles för länge. Istället för lunch hetsåt jag kex. Paketet var nytt igår, men nu det är nästan så att mössen låter dem få kexen vara. Den höga dubbelsängen är obäddad och inte har jag dragit upp persiennerna heller. Leksakerna täcker golvet i lekrummet, jag borde kanske vara snäll och städa det. Lillen är ju bara fem år och förstår sig inte på det där med städning än. Frysen är full med olika förpackningar och påsar, är det något jag borde ta fram till dagens eller morgondagens middag kanske? Inte för att jag ska ha tända ljus nu, men jag kan ändå byta ut till nya. I slutet på det låga metallstaketet finns en brevlåda. Den är grön och förmodligen full med post, det skulle jag kunna ta in när jag är tillbaka från min promenad. Ska jag ens gå en promenad? Högen med målarböcker har legat orörd hittills, jag skulle ju alltid kunna måla en bild. Jag såg på film i morse, men klarade inte av att koncentrera mig helt. Det verkade vara bra filmer, kanske ska jag försöka se klart någon av dem?

Jag drar ut en köksstol, lyfter den över mattkanten och sätter mig. På köksbordet ligger en lång-smal bordstablett, den är full med smulor och pärlsocker. Den vita höga vasen är fläckig, men plastblommorna är lika vita som alltid. Jag ser grannen genom fönstret och någon går förbi med barnvagn, efter kommer en liten hund springandes. Jag brukar alltid göra något med mitt hår när det är blött, för att jag inte ska se ut som Tooticki i Mumintrollen. Ett hårspänne eller två och en hårsnodd oftast. Men inte idag. Nu ser jag ut som Tooticki, men Lin kallar mig för det, så vad gör det. Visserligen har jag en lång t-shirt på mig och ett par tofflor, men jag har inga byxor. Att borsta tänderna glömde jag dock inte av. Inte för att det var precis efter frukosten, mer efter kex-hetsät. Jag var inte iväg igår heller, för jag grät och fick ur mig "..snyft..jag vill bara måla i målarbok och dricka hallonsaft ur sugrör..snyft..." och det gjorde jag. Inte mycket kvällsångest över att inte ha gjort ett dyft, men det var tillräckligt. Som tur var hittade jag en bild med en fin rad, "Ibland behöver också själen gå i morgonrock och tofflor". Då kändes det genast bättre och kanske är det därför det känns okej med skolk idag med.

Han ringde mig på skype!

En bild på finaste Håkan, för att han släppt ett nytt, helt underbart nytt  idag!

Jag är i chock. Nog vet jag om vad intranätets teknik innebär och är kapabel till, då jag både skrivit och pratat i telefon med folk på andra sidan jorden, men ändå blir jag överrumplad när min far i Egypten ringer och visar hur stället dem är på ser ut, på Skype. Helt otroligt, verkligen. Dock är mina tankar ändå om att jag borde laga någon form av middag. Helst något näringsrikt och inte bara dricka mig mätt på Pepsi Max. Jag tänkte först göra fiskbullar(ja, jag tycker om det) och tänkte sen göra egna hamburgare, eller en till kalkonsallad som jag åt igår. Saken är den att jag inte alls är hungrig(mamma, oroa dig inte, något ska jag göra). Klockan gick väldigt snabbt från 14:30 till nu 17:30 vilket har varit skönt. Det har varit såpass varm att jag har kunnat sitta ute på balkongen och nu på eftermiddagen låg jag och läste engelska boken, har också svarat på tillhörande frågor. Det känns bra. På morgonkvisten försökte jag mig på att plugga några mattetal och det var till och med roligt, men jag kom ändå på annat att göra. Jag gör ett till försök lite senare kanske.
Ärligt talat så kan solen få gå ner nu. Jag vill spela Wii, men vädret tvingar mig att gå ut på en till promenad. Bara för att jag kan och bara för att jag ska passa på. I morgon kommer det kanske regn, inte alls mig emot, men då kommer jag antagligen inte ut särskilt mycket. Inte heller mig emot och andra sidan...

Igår var finaste syssling här och det var mysigt och välbehövligt snack och häng. Jag skulle förresten ringa och gratta mig farbror igår som fyllde 33 och hade tänkt göra det på min morgon-rast i skolan, men glömde av det och kom inte på det igen förrän sent på kvällen och sysslingen min fick stå ut med vårt tjöt i 25min, haha, stackaren. Så vad mer har jag att tillägga? En del far omkring på hjärnkontoret, men något att äta och en liten promenad först. Får se om jag knåpar ihop något vettigt efter det. Har inte solen gått ner tills dess, så gör jag det- då drar jag ner persiennerna och låtsas om att man visst får spela tv-spel eller se film.. *elakt skratt*

"på den gamla goda tiden"

Det är läskigt och samtidigt häftigt det där med tid och rum. Vi är besatta av klockslag, hjärtslag och i vilken ordning man ska planera för att hinna med. Min lilla ekorrhjärna, som förjämnan numera går på högvarv skulle tycka det vore fint att få se hur det skulle vara att leva en vardag och ett liv utan begreppet tid, men det är också svårt att förstå hur det skulle gå till. Något säger mig att det skulle råda kaos, men det måste ha fungerat förr- innan uret satt på väggen, armen och stod vid sängen eller fanns i mobilen. Innan man rättade hela sin värld efter visare som tickar psykiskt-stressande tick.

Idag är studiernas dag. En kopp med Pepsi Max och ett glas med kaffe. Jag vet väl om att det är "ombytta roller" där, men det är så jag tycker det är goast att dricka dem. Löjligt. Som sagt, studiernas dag. Matematik hit, medicin dit, svenska hit och andra ämnen dit. Deadlines hit, betyg och bedömning dit. Stress, press och skrik hit. En plan och ett mål att nå dit.
  Oftast är det uppgiften jag i förstahand stör mig på, då den antingen är helt -onödig- (ett uttryck jag ofta använder i skolsammanhang) och sen dyker dem klassiska frågorna upp. En efter en. Ibland allt eftersom, men ibland alla på en gång. Den ledande frågan är "Varför ska jag överhuvudtaget göra den här?". Den frågan kan vara bra att ställa sig emellanåt, men oftast lägger jag fälleben på mig själv, då det blir att jag skjuter upp det hela. Dravel. Snick, snack.

"Be the type of person you want to meet"

Jag bestämmer att jag får bestämma det här,

för om jag hade fått bestämma, så hade jag bestämt följande....

~ solig sol, gröna gräsmattor, vita terrass-plankor,

snirkliga sitt-möbler, ljusblå lätt himmel och vinande vindar

~ v-formade vimplar, hallonsaft, färgglada ballonger, äpplen i massor,
trasiga trasmattor och randiga strumpor
~ pappersark, glitter, paljetter, pärlor och annat pyssligt,
~ klistermärken med namn, kaffe och strödd kanel
~ alla personer jag träffat från dag 0, personer som lämnat oss
skulle komma tillbaka och artister jag ser upp till skulle sjunga högt och ihop
~ ambulansbilar, enhörningar eller magiska hästar går bra med,
~ akvarium, fåglar, katter, zebror, lejon, pingviner, koalor och isbjörnar
~ körsbärsträden skulle gömma pepsi max-flaskor i stammen
och ha vaniljglass-strutar på grenarna
~ trots dagsljuset skulle ljusslingor lysa, hängmattor, armbandsur,
stora fönster in till huset där brev var tapeter

"Kvar än, som någon du aldrig känt. Jag är kanske ett namn någon nämnt. För längesen"

Sen senast skrivna text, alltså bara några få dagar sedan, så har det hänt en del. Nog för att det på länge inte har funnits en lugn stund i mitt inre, men det är först nu som det verkligen sker förändringar som jag själv märker gör skillnad i min vardag. Den långa "förbud-listan" har halverats och minimeras fortfarande successivt. Jag vilar om jag är trött, och gör helt enkelt vad kroppen vill/behöver, utan att tänka efter först. Fortfarande händer det att jag överväger innan, som jag är van vid och kanske väljer "det rätta" tillslut ändå, men allt oftare kommer ingen tanke som gör att jag oftast allt för länge överväger och velar mellan rätt och fel. Jag börjar få övertaget på riktigt nu. Som sagt, så har det hela tiden skett förändringar som gett mig mer plats och ett större övertag, men ändå har fallen varit lika stora och jag har påverkats lika illa på tillbaka vägen. Det är skillnad nu.
   Visserligen kanske fallen kommer vara lika hårda, men att jag är starkare och snabbare tillbaka nu. Det återstår att se, men förhoppningsvis. I allt för många månader så har jag haft känslan av att jag stått och stampat på ett sätt jag inte känt igen, men nu känns det hoppfullt igen. Ljuset i tunneln har hela tiden funnits där, så långt har jag aldrig backat, men det känns som att jag tror på det nu. Första gången. Jag tror verkligen att jag kan ta mig ur det här och fortsätta leva mina många törnrosa år. Nog har jag vetat om att jag någon dag kommer stå där på andra sidan och ha det långa mörkret bakom mig. Nog har jag kämpat för det också, utsatt mig för situationer där jag tvingats få andnöd och ändå försökt se klart och göra ett sansat, klokt och det rätta valet. Utmaningarna avdramatiserade ju sig och det har ju blivit framsteg, som tagit mig vidare till nya konsekvenser, men också belöningar.



Jag trodde aldrig att jag, på obestämd tid, helt utan förberedelser och helt utan anledning, skulle gå in i en affär för att köpa något jag vill ha/behöver. Inte helt utan anledning, för jag har ju varit hungrig eller sugen. Det är just det. Många gånger har jag handlat mat, men också mellanmål. Oftast är det för det senare mellanmålet och då äter jag ju inte det jag köpt direkt. Att bara gå in i en kiosk och köpa en dricka eller en flaska vatten för kronorna jag hade löst faller sig helt naturligt numera. Visserligen är det något jag har klarat av en tid, men nu överrumplas jag inte varje gång.
   Alltid har jag tänkt när jag ser folk komma ut från affären med en glass, en dricka, en smörgås eller något större mål, "Varför och hur kan man köpa något sådär utan vidare och förtära offentligt?". Till och med har jag blivit äcklad, som jag blev av så mycket mer då med. När jag själv köpte något och insåg att det var OKEJ att ge kroppen eller bara vad jag själv var sugen på, så blev jag stolt. Mina ögon öppnades och jag kände ett lyckorus, men som alltid försvann så snabbt igen. För rösterna övertygade mig och tog tillbaka mig. "Såklart var det fel, hur kunde jag vara så dum?".

Som sagt, helt enkelt och sammanfattat: Det är annorlunda nu.

"Men jag kan se dem med dina ögon"

Jag sätter mig på bänken, den enda utan istäcke, för att hämtar andan. Kvinnorösten jag finner lugnande att lyssna på sätter ton och ord på tankarna som snurrar denna kyliga kväll. Vyn är fantastisk och det känns överväldigande att sitta där ensam, på platsen man har så många bortglömda minnen på. Jag ser höghusen tydligt, dem vi bodde i. Jag ser fotbollsplanen det hände att vi lekte på, också bergväggen vi besteg som om det vore den största. Trottoaren jag dagligen gick längs och jag minns en t-shirt jag ofta hade på mig. Då slår det mig. Killar relaterar till killar och har ofta 'grabb-helger'. Tjejer relaterar till tjejer och har ofta 'tjej-helger'. Logiskt och så långt är man med. Frågan som slog mig var då, varför är det då inte lika logiskt och accepterat att också kärleken ter sig så? För mig är det det. Nog för att Gud skapade oss man och kvinna. Okej, så måste det gå till för att få biologiska barn och föra det hela vidare. Att det ens är och har varit ett problem för mänskligheten(vi sitter och  har alltid suttit i samma båt) att förstå sig på.
     I och med utbildningen jag går kommer ofta sådana här tankar upp. Förtvivlat tänker jag 'hur kunde det bli såhär fel?'. Vi är ett folk. En hel person, men för många för att kunna samlas på ett ställe, en plats och inom ett litet område. Folk måste helt enkelt se olika ut då, beroende på hur nära eller långt ifrån ekvatorn man lever. Ens vanor, tradition, syn osv förändras då och skiljer sig såklart åt någon annans. Men ändå! 'hur, varför och när blev det såhär fel?'. Allting denna utbildningen innefattar är nödvändigt och behövligt, men varför? Egentligen ska det inte behövas.

 Ibland vill jag bara lägga mig ner och pausa omgivningen. Låta varenda människa frysa sin rörelse, sin tanke och sitt personliga hamsterhjul. Hur återställer man en människa, en individ, en varelse, ett djur? utan att göra för stor skada. Min högsta önskan är bara att alla ska kunna sitta runt en lägereld och sjunga någon akustisk kram-sång. Ett sneat tankesätt, men något åt det håller är det ungefär. En annan tanke jag tänker är hur troende på riktigt kan lura i sig själva att någons död skulle vara Guds vilja.